>>194478>vad bär alewi för trauma?Forespeech and honor cranking. Han är en mycket harmonisk man nu:
Jag är inte längre avundsjuk
Jag heter Iskander Billsson och är en man med högfungerande autism som bor i en förort till Stockholm och nu ska jag berätta om en fredag för många jular sedan. I hela mitt liv har jag alltid setts som annorlunda och speciell - vilket jag faktiskt är. Jag är speciell. Inte för att skryta men jag tror knappast att medelsvensson kan slå mig när det kommer till Mensas skala av begåvning och intellekt. Av denna anledning har jag också lidit enormt under hela mitt liv. Då jag har superkraften att jag kan se saker ifrån en helhet som ingen annan kan har jag fått lida många sömnlösa nätter när jag gråtit mig till sömns. När jag ger en befallning till någon som inte vet bättre, förväntar jag mig att denne ska göra som jag säger. Hela samhället skymfar mig när de istället bara skrattar, ja, till och med lagen kränker mig när de inte rycker ut när någon röker en giftpinne eller drar sin cykel på tåget.
Ensam och innerst inne längtande efter en kompanjon högg det till i hjärtat, en ilande och molande värk som spred sig ut i kroppen, när min handledare och kontaktperson Tony Nomanson på min dagliga verksamhet i Duvsta, pratade om hur han skulle fira jul med sin flickvän och barn. Jag kunde föreställa mig hur han gick hem till ett pepparkaksdoftande hem, galopperande barnfötter och en pilsk fruga som väntade honom i dörren. Jag kunde se hur han satt nerbäddad i soffan med sin fru under en filt och såg Ensam Hemma för nostalgins skull när hans små pojkar hade nattats, hur hans fru initierade lite ‘rajtantajtan’.
Högt avbröt jag honom mitt i en mening som han uttalade om hans mormors saffranskladdkaka och basunerade ut i det gula rummet på den dagliga verksamheten om min kommande resa till Uppsala. Jag driver nämligen en Youtubekanal där jag lägger ut filmer på mina resor runtomkring Sveriges olika kommuner samt lite båt och tågresor.
På tågstationen i Chuddinge i väntan på linje 41 mot Uppsara öppnade jag min Google PixelPro och kollade i SL-appen. Det förvånade mig att tågen gick i tid, det vita täcket som snöat ner och lagt Stockholm under en fridsam tystnad till trots.
Då kände jag det. Det stack till i mina slemhinnor i andningskanalen. Någon stod och rökte! Jag tog på mig min armering i form av en tomteluva, en GoPro och en visselpipa och gick med raska och barska steg mot en CP-skadad kvinna i elrullstol och blåste visspipan rakt i hennes öron. Jag skrek - “DU FÅR INTE RÖKA HÄR! NO SMOKING!”, det senare ifall hon inte kunde svenska. Hon tappade cigaretten på sina knän och skrek till, både av den brännande cigaretten och min plötsliga röst från ingenstans. Hon slant till med handen så att den föll på joysticken som styrde hennes permobil så hon körde rakt ner i spåret för tåg mot Södertälje.
Folk skrek till och ett antal rop om att jag var ett rövhål, att jag var sjuk i huvudet och störd haglade över mig men jag stod där och flinade över insikten att kvinnan lärt sig en läxa. En ordningsvakt hade bara snällt sagt till henne att fimpa cigaretten, om ens det, men nu låg hon där på spåret likt en sköldpadda med sin elrullstol som skal och låg och skrek frenetiskt på hjälp.
“DET ÄR RÖKFÖRBUD PÅ OFFENTLIGA PLATSER SEDAN ÅR 2019” skrek jag åt henne. Hennes assistent som hade varit inne i kiosken och köpt en RedBull hade kommit ut på perrongen och tappade drickan rakt ner i marken när hon såg vad som hänt. Hon var precis på väg att rusa mot mig med knytnäven riktad mot min övre högre käke när Uppsalatåget kom och jag klev på. Jag log stort mot hennes ansikte som var rött av vrede och vek upp överläppen lite. Det här är vad som händer när man inte gör som Iskander säger!
Under resan till Uppsala slötittade jag runt på Youtube och kollade på Matnörd’s kanal. Matnörd, som egentligen heter Janne Hedberg, stod i testköket och pratade om de godaste färdiga pepparkakorna.
“Nu tycker jag i och för sig att om man köper färdiga pepparkakor så är man en idiot. Varför köpa färdig skit fylld med tillsatser när man kan baka själv? Det är hur enkelt som helst att göra lite deg i den här köksmaskinen jag köpte billigt för femton tusen kronor. Men är man en vanlig dödlig knegare förstår jag att man måste köpa sådan här skit.”.
Jag tittade därefter på lite gamla klipp ifrån BongoLotto och mindes när jag fick träffa BongoLottos programledare Marie Picasso. Som autist är jag asexuell, för det mesta, men där och då ryckte det lite i bongopennan.
På Uppsara torg stod det stånd efter stånd upplysta av julbelysning. Dofter av saffran, ingefära och glögg spreds inuti min näsa och jag kunde återigen föreställa mig vad Tony Nomansson gjorde nu. Jag tittade på några hemvirkade tomtar som såldes, inte direkt min stil, och kom vidare till ett stånd med glögg. Jag köpte en mugg med varm och god glögg, inga russin eller mandlar i dock, då jag hörde en röst som jag kände igen.
“Hee-eej! Är det där starkvinsglögg?”, sade den till tjejen som stod och sålde glögg.
“Ja, det är det. Vill du ha alkoholfri så-”.
“Jag vill köpa ALLA flaskor med starkvinsglöggen!”.
Jag vände mig om och såg självaste Janne Hedberg. Julbelysningen kastade ett sken som speglades över hans bara hjässa. Han stod där och flinade när han höll fram IKEA-kassen där tjejen lade ner alla flaskor i.
“Mumsfilibabba!”, sade han och öppnade en flaska med 75 cl starkvinsglögg som han halsade på bara några sekunder och därefter en lång rap.
“H-e-ej, du är väl…”, sade jag till mannen som sänt ett varm moln av spritdoftande andedräkt rakt upp för mina näsborrar.
“Yes I am! Mr. Food Geek himself! The one and only… och du är, Iskander?”.
“Jaa eh, du… vet vem jag är?”.
“Japp. Och vet du? Attaboy! Fy fan för alla rökare och cyklister, på dem bara! Själv kör jag på cyklister bakifrån med bilen så att de ramlar ner i diket, haha!”.
“Vi är rätt lika verkar det som.”.
Allt hände så plötsligt. Plötsligt och oplanerat. För en autist som jag är det jobbigt när saker händer spontant, men denna gång kändes det helt rätt. Några timmar sennare låg vi där på en dubbelsäng på Uppsala stadshotell.
“Janne…”.
“Ja Bongokungen?”.
“Alltså, jag har aldrig… gjort det här…”.
“Med en kille menar du?”, flinade han samtidigt som hans händer smekte över min kropp.
“Nej. Med… med någon, jag vet inte-”.
“Sch!”, han gestikulerade med pekfingret över sina läppar och blinkade mot mig.
Hans hud var varm och len, som en mysig julpläd från HemNex. På hans panna pärlade sig alkoholdoftande svett. Han stönade och jag kände hans varma andetag rakt i mitt ansikte. Jag förstod det inte. Det var för mig helt främmande - denna känsla av upphetsning. Inte ens Marie Picasso på Bongolotto fick det att kännas såhär skönt. Likt en smilande pepparkaksgubbe blev mitt ansikte dränkt i vit glasyr. Då slog det mig att jag inte längre kände det minsta avund mot Tony Nomansson.